tisdag 1 december 2009

”Ny kunskap och debatt är inte populism”

Nedanstående debattartikel kommer att publiceras i nästa nummer av norska tidskriften Billedkunst. Artikeln är en förkortad och något ändrad version av ett tidigare inlägg på Reko-bloggen:

”Ny kunskap och debatt är inte populism”


I oktober publicerade Billedkunst artikeln ”Svenske vaktbikkjer” om konstprojektet Reko, som undersöker produktionsvillkoren vid Sveriges konstinstitutioner.

I artikeln intervjuas NBK:s ordförande Hilde Rognskog, som först säger att Reko är ett bra initiativ. Sedan ifrågasätter hon om projektet kommer att presentera "seriös kvalitativ data". Svaret är ett rungande ja! Reko arbetar noggrant och tar in data från både institutioner och konstnärer. Därmed minimeras risken för felaktigheter.

Rognskog spekulerar vidare i att Reko skapar konflikt genom att sätta konstnärer mot institutioner. Reko har dock inte för avsikt att polemisera, utan projektet vill skapa transparens och generera en nödvändig debatt kring konstens ekonomi. Reko ska ge en närmast heltäckande bild av dagens situation, och huvudmålet är att lyfta fram goda exempel på institutioner som redan arbetar professionellt.

Rognskog påstår att konstnärer och institutioner vill samma sak. Det stämmer nog att de i grunden delvis har samma intressen, men uttalandet är ändå en optimistisk förenkling. Faktum är att konstnärer ofta får för lite betalt när de ställer ut – och det är institutionerna som inte betalar. Rognskogs utsaga återspeglar något av den konflikträdsla som finns i konstbranschen.

Här följer tre möjliga delförklaringar till varför institutionerna (uppdragsgivarna) inte betalar konstnärerna (uppdragstagarna):

1. Konstinstitutionerna säger sig ofta vilja betala konstnärerna, men gör det inte. Vid längre samtal med institutionsföreträdare framkommer ofta att de har svårt att se hur situationen kan förändras och att deras vilja att agera är liten. Det finns en acceptans för nuläget. De flesta institutioner väljer att prioritera konstnärsarvoden lägst när budgeten läggs. Konstnärerna får det som (i bästa fall) blir över.

2. Politikerna är oftast ytterst ansvariga för hur institutionerna sköter produktionen. De flesta institutioner som Reko undersöker är offentligt drivna eller finansierade. Politiker har generellt mycket små kunskaper om problematiken. Intresset för att följa upp och kontrollera hur institutionerna sköter produktionen är minimalt. I de fall kommuner eller stat sätter upp riktlinjer får det inga konsekvenser om dessa nonchaleras.

3. Konstnärerna utgör ett svagt kollektiv, som inte lyckas driva igenom sina krav hos institutioner och politiker.

Varje allvarligt försök till förändring börjar med en problembeskrivning. Reko vill skapa transparens och beskriva situationen i detalj. Det är viktigt att veta exakt var problemen finns och hur omfattande de är. Framförallt är det viktigt att positiva exempel lyfts fram, så att medvetenhet skapas kring att det går att arbeta professionellt.

Att Reko skapar en märkning, rankar och utser Sveriges mest reko konstinstitution har två anledningar:

1. Det är viktigt att definiera en nivå för vad som är reko/rimligt i sammanhanget. Detta gör vi i dialog med inblandade parter.

2. Undersökningen ska presenteras på ett tydligt och lättillgängligt sätt. Vi vänder oss inte bara mot konstbransch och politiker, utan även mot allmänheten. Den som vill kan fördjupa sig i bakgrundsmaterialet.

Hilde Rognskog tycker att Reko står för en populistisk maktanalys. I själva verket är projektet ytterst konkret. Målet är att generera saknad kunskap och skapa transparens och därmed bidra till att professionalisera en bransch som präglas av dåliga arbetsvillkor, ojämställdhet och godtycklighet.

Att det skulle vara populistiskt att arbeta för ett bättre konstliv genom att ta fram nya kunskaper och skapa debatt kring hur konstnärer ersätts får stå för Rognskog. Vi hoppas att Reko-undersökningen väcker intresse – och att den tillsammans med andra initiativ bidrar till en förändring av konstbranschen.

Reko genom Tanja von Dahlern, Erik Krikortz och Jan Rydén

Konstnären

I senaste numret av Konstnären, nummer 3 2009, publicerades en artikel om Reko. På tidskriftens baksida syntes även en annons för projektet, som Konstnären varit vänlig nog att sponsra oss med.



fredag 13 november 2009

Halmstad i frontlinjen

Intervju via e-post med Karolina Peterson, museichef på Mjellby Konstmuseum samt ansvarig för Stadsgalleriet, Halmstad.

Ni har enligt uppgift bestämt er för att efter årsskiftet börja ersätta konstnärerna enligt MU-avtalet (både medverkans- och utställningsersättning). Varför har ni tagit det beslutet?
– Det är ett nödvändigt beslut. Museivärlden måste agera aktivt för att skapa vettiga förutsättningar för konstnärer. Det är en yrkesgrupp som utgör en integrerad del av våra verksamheter och som vi måste stötta.

Du har sagt att ni egentligen inte har ekonomisk täckning för att betala ut ersättningar till konstnärer. Hur kommer det sig?
– Det finns inga pengar avsatta i budgeten till rimliga ersättningar.

Hur kommer ni att göra för att förankra ert beslut hos de lokala politikerna?
– Genom det här beslutet signalerar vi till politiken att sakfrågan är av yttersta vikt. Halmstads kommun har också som ambition att profilera sig som konststad. I den ambitionen borde rimliga konstnärsersättningar vara självklar.

Räknar ni med ökade anslag, eller hur kommer de nya kostnaderna för konstnärsersättningar att täckas?
– Det blir i slutändan i politisk fråga. Konstnärsersättningar skall ju egentligen inte ersätta något annat i verksamheten, men visst kan det bli så. Då får vi omprioritera.

Har du något råd till andra konsthallar och museer för hur de skulle kunna arbeta med frågan om ersättning till konstnärerna?
– Det är lätt att "ta skydd" bakom okunniga politiker och otillräckliga budgetar. Kanske borde vi se det mera som vår uppgift att aktivt driva fram en attitydförändring.

Har du någon kommentar till projektet Reko?
– Jag hoppas att Reko inte fyller någon som helst funktion om några år!

tisdag 10 november 2009

Nya vågen

I dagens Nya vågen (Sveriges Radio P1) pratar Karin Willén, ordförande för KRO, och Pia Kristoffersson, producent på Kulturhuset, om MU-avtalet. Programmet sänds klockan 14:03 och går även att lyssna på i efterhand.

onsdag 28 oktober 2009

Artikel i norska Billedkunst

Häromdagen publicerade norska tidskriften Billedkunst en artikel om Reko. Billedkunst är en facktidskrift som utges av Norske Billedkunstnere (NBK). Artikelförfattaren Gry Hartvigsen frågar sig i ingressen om ett liknande projekt vore något för Norge.

NBK:s styrelseordförande Hilde Rognskog intervjuas i artikeln och säger att Reko är ett bra initiativ. Sedan ifrågasätter Rognskog om projektet kommer att presentera "seriös kvalitativ data". Tyvärr fick vi ingen möjlighet att besvara frågan i artikeln. Hade vi fått det hade svaret varit ett rungande JA!

Reko arbetar mycket noggrant och tar in data från både institutioner och konstnärer. Därmed minimeras risken för felaktigheter. Det har aldrig tidigare gjorts någon undersökning på detta sätt. Även omfattningen på Reko-undersökningen saknar historisk motsvarighet. Projektet görs för att skapa transparens i en bransch där det mesta sker inför lykta dörrar. Målet är att skapa en viktig dialog kring konstens ekonomi.

Rognskog tillåts även spekulera i hurvida Reko sätter konstnärerna mot institutionerna och därmed skapar en schism. Hon menar att de båda parterna vill samma sak. Huvudmålet med Reko är att lyfta fram goda exempel, och visa att det finns institutioner som arbetar professionellt och rättvist. Vi vill alltså inte sätta konstnärerna mot institutionerna.

Rognskog förenklar dock när hon säger att konstnärer och institutioner vill samma sak. Faktum är att konstnärer ofta får alldeles för lite betalt när de ställer ut – och det är institutionerna som gör sig skyldiga till att betala för lite. Vissa institutioner säger att de gärna skulle vilja betala men inte kan. Få av dessa gör något aktivt för att förändra situationen. Andra institutioner har överhuvudtaget ingen vilja att betala skäliga ersättningar. Situationen är alltså mer komplex än Rognskog vill medge. Hennes uttalande speglar den konflikträdsla som finns i konstbranschen.

Konsten är en bransch där det finns arbetsgivare och arbetstagare. Varför institutionerna (arbetsgivarna) betalar konstnärerna (arbetstagarna) för lite har sannolikt många orsaker. Här är tre förslag på syndabockar:

Konstnärerna ställer för lite krav och utgör ett svagt kollektiv, som inte lyckas sätta press på institutioner eller politiker. (Vi har för övrigt under hela Reko-projektet fört en dialog med Konstnärernas Riksorganisation, som ett svar på Rognskog fråga om varför inte KRO är mer involverade.)

Konstinstitutionerna säger sig ofta vilja betala konstnärerna, men gör inget åt saken. Vid längre samtal med institutionernas företrädare framkommer ofta att de har svårt att se hur problemen ska kunna lösas och att deras vilja att agera är liten. Det finns en acceptans på många institutioner för hur situationen ser ut. Konsekvent väljer de flesta institutioner att prioritera ersättningar till konstnärer mycket lågt när budgeten ska läggas. Konstnärerna får det som (i bästa fall) blir över.

Politikerna är oftast ytterst ansvariga för hur institutionerna sköter produktionen. De flesta institutioner som Reko undersöker är antingen offentligt drivna eller offentligt finansierade. Några få institutioner drivs oberoende av offentliga medel. De politiker och politiska tjänstepersoner som vi talat med har mycket små kunskaper om problematiken. Intresset för att följa upp och kontrollera hur institutionerna sköter produktionen är mycket litet. I de fall kommuner eller stat sätter upp riktlinjer för verksamheterna de finansierar får det inga konsekvenser om en institution bryter mot dessa.

Reko har uppfattat den här problematiken och vi tror att varje försök till en lösning måste börja med att fakta läggs på bordet. Vi vill skapa transparens i branschen och ta reda på hur situationen ser ut i detalj. Det är viktigt att de positiva exempel som finns lyfts fram, så att det skapas en medvetenhet kring att det går att arbeta professionellt inom konsten. Det är även viktigt att veta exakt hur omfattande problemet är, alltså om det är 20, 50 eller 80 procent av institutionerna som ersätter konstnärerna. Dessutom är det nödvändigt att veta vilka som är ansvariga i de fall det inte fungerar tillräckligt bra, så att dessa kan stå till svars för sitt agerande och få hjälp med att utvecklas i en positiv riktning. Vilka konstinstitutioner och offentliga institutioner handlar det egentligen om (kommuner, landsting, stat)?

Först när alla dessa kunskaper är öppet tillgängliga tror vi att det går att förändra. Reko handlar alltså inte om att sätta någon part mot någon annan, utan om att beskriva en situation för att nå en förändring.

Varför skapar vi en Reko-märkning, gör en rankinglista och utser Sveriges mest reko konstinstitution – istället för att presentera alla fakta huller om buller? Anledningarna är två:

– Att undersökningen ska presenteras på ett extremt tydligt och lättillgängligt sätt. Vi vänder oss inte bara mot konstbransch och politiker, utan även mot allmänheten. Den som är intresserad kommer att kunna gräva djupare i materialet.

– Att vi ser det som viktigt att definiera en nivå för vad som är ”reko”, alltså rimligt eller schyst i sammanhanget. Detta gör vi i dialog med alla inblandade parter.

Problematiken när det gäller ersättningar inom konstbranschen är djup och komplex. Reko är ett seriöst försök att bidra till en professionalisering – större transparens, bättre produktionsvillkor, mer jämställdhet – och därmed högre kvalitet på konsten.

söndag 25 oktober 2009

Seminarium i Bergen



Den 10-11 december medverkar Reko vid seminariet "Why are Artists Poor?" på Bergen Kunstmuseum. Flaggfabrikken och BKFH står som arrangörer. Bland de andra medverkande finns bl.a. den nederländske ekonomen/konstnären Hans Abbing, mest känd som författare till boken "Why are artists poor?".

torsdag 15 oktober 2009

Hjälp oss!

Svaren på Reko-enkäten trillar in och det börjar gå att skönja en bild av hur produktionsvillkoren ser ut vid landets konstinstitutioner. Reko-undersökningen presenteras i december och då utser vi även Sveriges mest reko konstinstitution. För att undersökningen ska bli statistiskt relevant och få största möjliga genomslag behöver vi fortfarande fler svar. Om du i egenskap av konstnär, curator, producent eller institutionschef medverkat vid en utställning under 2009 ber vi dig därför klicka här.

onsdag 8 juli 2009

Jämställdheten inom konsten

Genusvetaren och författaren Vanja Hermele har på uppdrag av KRO gjort en undersökning av jämställdheten inom konstbranschen. Bokens titel är "Konsten – så funkar det (inte)" och kritiken mot såväl institutioner som gallerier är svidande. I Hermeles intervjuer framkommer att manliga kuratorer och gallerister ofta tror sig arbeta jämställt, när de i själva verket bidrar till gubbväldet inom konsten. Kritiken mot Konstnärsklubben är föga överraskande, men det är ändå märkligt att så många svenska manliga konstnärer väljer att vara medlemmar i den kvinnodiskriminerande klubben.

Statliga Konstnärsnämnden tillhör de progressivare krafterna som utgör undantag i boken. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth talar om jämställdhet och kvalitet som ett motsatspar. Moderna Museet väljer att huvudsakligen ställa ut manliga konstnärer, framför allt i de stora utställningsrummen. Hermele kritiserar även Statens konstråd, men får mothugg i SvD av pressansvarige Patrik Förberg. Han menar att underlaget för undersökningen av just deras verksamhet varit bristande.

Hermeles undersökning visar på viktiga problem, även om vissa recensenter tycker att det handlar om självklarheter. Liksom när det gäller produktionsvillkoren rent allmänt finns det gällande jämställdheten en attityd som säger att "vi vet hur illa det ser ut". Dock är inte alla i branschen överens om dessa beskrivningar – och politiker och allmänhet har mycket små kunskaper i ämnet. Därför är det viktigt att gräva fram fakta om jämställdheten och ekonomin inom konsten. Först när kunskaperna finns svart på vitt – och inte bara som "overifierade sanningar" – går det att föra en riktig debatt.

måndag 15 juni 2009

Avtalsbrott på Göteborgs konstbiennal

Ett problem med de muntliga avtal som hittills varit normen inom konstbranschen är att de lätt kan brytas. Ett tråkigt exempel på detta är hur flera konstnärer, bl a konstnärsgruppen Ride.1, blivit utsparkade från höstens konstbiennal i Göteborg. Vissa av konstnärerna hade redan hunnit jobba flera månader med ett specifikt projekt till biennalen och kommer inte att bli ersatta för sitt arbete, enligt Svenska Dagbladet.

Curatorn Johan Pousette säger till tidningen att han inte anser att Göteborgs konstbiennal agerat felaktigt.

fredag 12 juni 2009

Normalavtal färdigt

Äntligen har MU-normalavtalet klubbats igenom i Kulturrådets referensgrupp. Skissen till avtalet var färdig redan i december 2008 och därefter har det gått igenom en lång process i referensgruppen.

Enligt KRO är det första gången någonsin som konstnärer och utställningsarrangörer tagit fram ett gemensamt standardavtal. Det nya avtalet kan tillämpas av såväl statliga, som kommunala och privata konsthallar och museer.

Det revolutionerande i det nya statliga avtalet (som ligger till grund för normalavtalet) är att konstnärer som ställer ut inte bara ska få utställningsersättning, utan även blir ersatta för sin arbetstid i samband med utställningen.

Normalavtalet är enkelt att använda och Reko hoppas att det blir standard i hela konstbranschen. Det vore i så fall ett stort steg mot normaliserade arbetsförhållanden för konstnärer. Avtalet ligger till grund för den undersökning som Reko kommer att arbeta med fram till årets slut.


Kulturrådets referensgrupp
Följande parter ingår i Kulturrådets referensgrupp: Moderna Museet, Riksutställningar, Kulturrådet (2 representanter, inklusive ordföranden), Svenska tecknare, Svenska fotografers förbund och KRO/KIF.

måndag 27 april 2009

Möte med Pia Kristoffersson

– Konst och kultur produceras med kärlek, brinnande engagemang och väldigt lite pengar. Vår vilja att göra fina utställningar trots minimal budget är en del av problemet, för vårt ambitiösa fixande döljer för medborgare och politiker hur illa det är ställt, säger Pia Kristoffersson, utställningsproducent på Kulturhuset i Stockholm

Pia Kristoffersson menar att alla som jobbar med konst i princip vill att konstnärerna får skäligt betalt men att ingen förstår hur de ska ha råd att ge den betalningen.
– Alla offentligt finansierade konstinstitutioner har ont om pengar, likadant varje år. Anslagen räknas inte upp, eller så sänks de, säger hon.
På konstinstitutionerna har det växt fram ett ”system” som utåt döljer hur lite resurser som finns. Det här systemet missgynnar konsekvent konstnärerna, som får extremt låga arvoden.
– Jag tycker att vi måste sluta säga; det finns inte pengar. Det handlar också om hur vi prioriterar våra pengar, säger Pia Kristoffersson.
Konsthallscheferna företräder verksamheten och är de som har direktkontakt med kulturnämnden och andra som tar de politiska besluten kring budgetar. I det mötet måste diskussionen ske kring hur budgeten ska kunna täcka ökade konstnärsarvoden.
Pia Kristoffersson var tidigare chef på Gävle Konstcentrum och arbetar idag som utställningsproducent på Kulturhuset i Stockholm. Hon menar att hon själv och andra intendenter som kämpar för att få ihop sina utställningar trots små resurser i sin välvilja är en del av problemet.
– Politiker vet inte vad saker kostar, vilket inte är så konstigt. Oavsett hur låg budgeten är ser utställningarna ungefär lika ut. Cheferna på konsthallen eller konstmuseet ”fixar det”, det blir en utställning, men på bekostnad av konstnärerna, som inte får ordentligt betalt.
– Oerhört få politiker vet hur verkligheten i konstvärlden ser ut. Någon gång under året nämner man för dem hur lite konstnären fick i betalt, men sedan är man sådär ”duktig” och hemfaller åt gamla strukturer igen, säger Pia Kristoffersson.
– Så länge vi inte bidrar till att synliggöra vad det egentligen kostar så kommer det ju aldrig att bli någon förändring. Jag tror vi måste våga visa effekterna av de låga anslagen. Hur skulle verksamheten se ut om vi betalade konstnären ordentligt? Om vi verkligen räknar på det här kanske vi tvingas göra färre utställningar. Konsthallen får stå tom någon period för att det saknas pengar. Det är först när det blir konsekvenser för medborgarna som det blir tydligt för politikerna, och för de som betalar skatt.
Varifrån ska de extra pengarna tas som ska betala konstnärernas arvoden? I princip finns det tre vägar att gå: att finansiären ger högre anslag, att konstinstitutionen skapar högre intäkter eller att man minskar någon annan budgetpost. Att omprioritera kostnader ligger nära till hands. Politiker vill ofta spara i administrationen men Pia Kristoffersson menar att de flesta konstinstitutioner är så hårt slimmade att det inte går att skära ner på den administrativa sidan. Något annat måste till.
– Man kan fråga sig vad som får opinionsmässig och publik effekt. Vi kanske måste tvinga politikerna att ta obekväma beslut. Ska man höja entréavgiften, göra färre utställningar, eller kan man tänka sig några andra åtgärder?
Pia Kristoffersson berättar att det ofta går till så på en kommunal konstinstitution att man först gör sitt utställningsprogram, sedan får man sin budget från kommunen. Därefter försöker man få ihop dem.
– Ska man åstadkomma någon förändring handlar det om att ha tålamod. Det är inte rimligt att tro att det ska gå så himla snabbt. Man måste långsiktigt påminna politikerna: under året, inför budgetarbetet och under budgetarbetet. Alla är vana vid att konstnärer inte ska kosta, säger Pia Kristoffersson.

fredag 17 april 2009

Gotland och Skåne ska också följa avtalet

Stockholms stad har sedan tidigare förbundit sig att följa det nya statliga avtalet. Nu har även Region Skåne och Region Gotland skrivit en avsiktsförklaring om att börja följa det statliga avtalet om utställningsersättning. Likaså har det kommit positiva signaler från Västra Götalandsregionen och Region Västerbotten, dock utan avsiktsförklaring. Kulturrådet tror att alla regioner så småningom kommer att skriva på.

onsdag 8 april 2009

MU-normalavtalet kommer

Det nya MU-normalavtalet kommer i maj, enligt Arne Leeb, kanslichef på KRO. Leeb är KRO:s representant i den referensgrupp som ska följa upp hur det nya avtalet implementeras. Egentligen skulle avtalet ha varit klart innan årsskiftet, men referensgruppens arbete har försenats.

MU-normalavtalet är ett standardavtal som bygger på det nya statliga ramavtalet för konstnärers medverkan och ersättning vid utställning och ska framöver kunna användas vid alla utställningar vid konsthallar och museer.

Ramavtalet gäller även innan normalavtalet färdigställts, men Arne Leeb tror att tillämpningen kommer att underlättas när normalavtalet är på plats.


MU-AVTALETS REFERENSGRUPP
Ordförande i referensgruppen heter Mats Wallenius, Kulturrådet och Föreningen Norden. Ledamöter är Arne Leeb, Konstnärernas riksorganisation, Catharina Ekdahl, Svenska fotografers förbund, Lotta Wattrang, Svenska tecknare, Agneta Modig Tham, Moderna museet, Marie Green, Riksutställningar och Erik Åström, Kulturrådet.

söndag 15 mars 2009

Kulturpolitiskt seminarium

KLYS och Koalition för kulturdebatt anordnar seminariet "Kultur utan konstnärer?" den 18 mars, kl. 19:00, Café Panorama, Kulturhuset.

måndag 9 mars 2009

REKO inspirerar


Rekos koncept med att kvalitetsmärka konstinstitutioner har fått ett syskon! Det är Stockholm konst som låtit sig inspireras - eller är det måhända ett sammanträffande? - att ta fram en liknande märkning för kommunala byggherrar, bolag och förvaltningar som följer enprocentsregeln.

Riksdagen beslutade om enprocentsregeln redan 1937. Egentligen är "regeln" en rekommendation, som innebär att en procent av kostnaderna för ny-, om- och tillbyggnader ska gå till konstnärlig utsmyckning.

Det skulle givetvis betyda mycket för konsten i Stockholm om de kommunala institutionerna följde regeln och därför är initiativet från Stockholm konst viktigt.

- Symbolen ska låta stockholmare veta vilka som verkligen satsar på konst i invånarnas miljö, säger Mårten Castenfors, chef för Stockholm Konst, i ett pressmeddelande.

Läs mer på Stockholms konsts hemsida.

tisdag 3 mars 2009

Reko och MU-kampanjen i samarbete

I samband med att det nya statliga avtalet om konstnärers medverkan och ersättning vid utställning som trädde i kraft 1 januari 2009 har KRO/KIF tillsammans med föreningen Konstkonsulenterna i Sverige tagit initiativ till MU-kampanjen - en landsomfattande informations- och utbildningskampanj. Kampanjens syfte är att implementera det nya statliga avtalet, inom KRO kallat MU-avtalen. Förkortningen MU står för medverkans- och utställningsersättning. Huvudfinansiärer till kampanjen är Kulturrådet och Konstnärsnämnden.

Även Rekos bedömingskriterier är ju baserade på det nya statliga utställningsavtalet. Vi följer upp och samlar fakta kring hur det implementeras. MU-kampanjen och Reko har för avsikt att framöver hitta fler sätt att samverka. Samarbete är bästa sätt att nå resultat.

Vill du veta mer om MU-kampanjen? Kolla deras hemsida: MU-kampanjen.

fredag 20 februari 2009

Reko i fler tidningar

Förutom i Corren infördes TT-artikeln den 3 februari i bl a följande tidningar:
Sundsvalls Tidning
Piteå-Tidningen
Länstidningen Östersund
Göteborgs-Posten

Norrbottens-Kuriren
Nerikes Allehanda
Norrländska Socialdemokraten
Metro

Reko i Eskilstuna-Kuriren och Strängnäs Tidning


REKO uppmärksammas i Eskilstuna-Kuriren den 17 februari.

- Jag tycker det är schysst med det nya avtalet där konstnärer också kan få ersättning för material och arbete i samband med utställningen, säger museichef Kenneth Åström. Eskilstuna konstmuseum kommer att delta i Reko.


Samma artikel är även införd i Strängnäs Tidning:

fredag 6 februari 2009

TT skriver om Reko

TT skrev en artikel om Reko i tisdags (3/2). Den kan läsas i landsortspressen, t ex Corren här

Reko på Kulturnyheterna

Igår (5/2) visades ett inslag om Reko på Kulturnyheterna. Hela programmet går att se på SVT Play och Reko kommer in efter 10:44. Se inslaget här.

Svenska Dagbladet om Reko


Malin Axelsson skrev om Reko i Svenska Dagbladet. Artikeln publicerades i tisdags (3/2) och går att läsa här

Reko-seminarium

I tisdags (3/2) lanserades projektet Reko vid seminariet "Nya ramar för bildkonsten 2009" på Kulturhuset. Alla inbjudna debattörer fanns på plats och publiken bestod av drygt hundra personer. Hela seminariet videofilmades och dokumentationen kommer att läggas upp på bloggen inom kort. 

Debattörer var Mats Hjelm, konstnär, Agneta Modig Tham, administrativ chef Moderna museet, Mårten Castenfors, chef Liljevalchs och Stockholm konst, Ann Larsson, kanslichef Konstnärsnämnden, Karin Willén, ordförande KRO, Erik Jennische, borgarrådssekreterare (kultur- och idrottsfrågor), Pia Kristoffersson, utställningsproducent Kulturhuset, samt Rekos Jan Rydén, Tanja von Dahlern och Erik Krikortz. Moderator var Anders Karnell, konstredaktör Nöjesguiden.