Möte med Pia Kristoffersson

– Konst och kultur produceras med kärlek, brinnande engagemang och väldigt lite pengar. Vår vilja att göra fina utställningar trots minimal budget är en del av problemet, för vårt ambitiösa fixande döljer för medborgare och politiker hur illa det är ställt, säger Pia Kristoffersson, utställningsproducent på Kulturhuset i Stockholm

Pia Kristoffersson menar att alla som jobbar med konst i princip vill att konstnärerna får skäligt betalt men att ingen förstår hur de ska ha råd att ge den betalningen.
– Alla offentligt finansierade konstinstitutioner har ont om pengar, likadant varje år. Anslagen räknas inte upp, eller så sänks de, säger hon.
På konstinstitutionerna har det växt fram ett ”system” som utåt döljer hur lite resurser som finns. Det här systemet missgynnar konsekvent konstnärerna, som får extremt låga arvoden.
– Jag tycker att vi måste sluta säga; det finns inte pengar. Det handlar också om hur vi prioriterar våra pengar, säger Pia Kristoffersson.
Konsthallscheferna företräder verksamheten och är de som har direktkontakt med kulturnämnden och andra som tar de politiska besluten kring budgetar. I det mötet måste diskussionen ske kring hur budgeten ska kunna täcka ökade konstnärsarvoden.
Pia Kristoffersson var tidigare chef på Gävle Konstcentrum och arbetar idag som utställningsproducent på Kulturhuset i Stockholm. Hon menar att hon själv och andra intendenter som kämpar för att få ihop sina utställningar trots små resurser i sin välvilja är en del av problemet.
– Politiker vet inte vad saker kostar, vilket inte är så konstigt. Oavsett hur låg budgeten är ser utställningarna ungefär lika ut. Cheferna på konsthallen eller konstmuseet ”fixar det”, det blir en utställning, men på bekostnad av konstnärerna, som inte får ordentligt betalt.
– Oerhört få politiker vet hur verkligheten i konstvärlden ser ut. Någon gång under året nämner man för dem hur lite konstnären fick i betalt, men sedan är man sådär ”duktig” och hemfaller åt gamla strukturer igen, säger Pia Kristoffersson.
– Så länge vi inte bidrar till att synliggöra vad det egentligen kostar så kommer det ju aldrig att bli någon förändring. Jag tror vi måste våga visa effekterna av de låga anslagen. Hur skulle verksamheten se ut om vi betalade konstnären ordentligt? Om vi verkligen räknar på det här kanske vi tvingas göra färre utställningar. Konsthallen får stå tom någon period för att det saknas pengar. Det är först när det blir konsekvenser för medborgarna som det blir tydligt för politikerna, och för de som betalar skatt.
Varifrån ska de extra pengarna tas som ska betala konstnärernas arvoden? I princip finns det tre vägar att gå: att finansiären ger högre anslag, att konstinstitutionen skapar högre intäkter eller att man minskar någon annan budgetpost. Att omprioritera kostnader ligger nära till hands. Politiker vill ofta spara i administrationen men Pia Kristoffersson menar att de flesta konstinstitutioner är så hårt slimmade att det inte går att skära ner på den administrativa sidan. Något annat måste till.
– Man kan fråga sig vad som får opinionsmässig och publik effekt. Vi kanske måste tvinga politikerna att ta obekväma beslut. Ska man höja entréavgiften, göra färre utställningar, eller kan man tänka sig några andra åtgärder?
Pia Kristoffersson berättar att det ofta går till så på en kommunal konstinstitution att man först gör sitt utställningsprogram, sedan får man sin budget från kommunen. Därefter försöker man få ihop dem.
– Ska man åstadkomma någon förändring handlar det om att ha tålamod. Det är inte rimligt att tro att det ska gå så himla snabbt. Man måste långsiktigt påminna politikerna: under året, inför budgetarbetet och under budgetarbetet. Alla är vana vid att konstnärer inte ska kosta, säger Pia Kristoffersson.