tisdag 21 juni 2011

Intervju med vinnaren


Museum Anna Nordlander (MAN) vinner Rekopriset 2011 som Sveriges mest Reko konstinstitution. MAN arbetar utpräglat professionellt och erbjuder trots sin blygsamma storlek unika villkor för utställande konstnärer. Museets verksamhet har en inriktning mot genusfrågor och vilar på två ben, dels en permanent konstsamling och dels en separat konsthall med tillfälliga utställningar i centrala Skellefteå. Huvudmannaskapet är delat mellan Skellefteå kommun (60 procent) och Region Västerbotten (40 procent). Vi pratade med museichefen Anders Jansson.

Grattis! Museum Anna Nordlander har utsetts till Sveriges mest Reko konstinstitution 2011!
– Är det sant? Det var väldigt roliga nyheter! Vi har jobbat hårt och det är roligt att få bekräftelse på att vi rör oss åt rätt håll.

Vilken roll spelar konstnärernas villkor för MAN?
– De spelar en väldigt viktig roll. MAN har en relativt lång och brokig historia. Museet har drivits i olika projektformer och nuvarande verksamhet har bara funnits sedan 2009. En faktor som gjort att museet kunnat drivas vidare är att vi haft ett starkt stöd från konstvärlden och framförallt konstnärerna. Arbetet vi gör har uppfattas som angeläget.
– De konstnärer vi jobbar med får den ersättning de har rätt till. Det är inget konstigt. Fraktfirmorna skickar sina fakturor, hyran kostar en viss summa, liksom annonserna. Det har tidigare varit så att konstnärerna fått nöja sig med att arbeta med det de tycker är roligast, utan att få betalt för det. För oss känns det viktigt att ge en ersättning som motsvarar det arbete som konstnären lägger ner. Det handlar också om att föra verksamheten framåt.

Blir konstnärer mer intresserade av att ställa ut på MAN eftersom ni följer MU-avtalet?
– Vi får positiv respons när vi jobbar efter nya avtalet. Vissa kan svara med förvåning – ”oj, är ersättningen så bra.” Men konstnärerna har samtidigt blivit mycket bättre på att kräva ersättning.
– Det känns viktigt gentemot våra huvudmän, att visa de faktiska kostnaderna i utställningsverksamheten. Vi vill visa vart pengarna går, att en del av pengarna går till dem som faktiskt förtjänar dem mest. Konstnärerna är ju grunden till vår verksamhet och ska egentligen stå först i kön när pengarna fördelas.

Ställer ni krav på era huvudmän när det gäller konstnärernas villkor, eller är det tvärtom?
– Det är både och. När diskussionerna kring MU-avtalet uppstod började vi tidigt att följa utvecklingen och anpassa oss. MAN har delat huvudmannaskap och landstinget, som tidigare var en av huvudmännen, skrev en avsiktsförklaring tillsammans med Kulturrådet om att följa MU-avtalet. Därefter har det uppstått en dialog kring frågan.
– Huvudmännen har inte kunnat säga att vi ska följa MU-avtalet utan att det skulle påverka verksamheten eller museets kostnader. Avtalet innebär att man ska garantera vissa lönenivåer och då kanske man inte kan bibehålla samma typ av verksamhet med en oförändrad budget. Det gäller att viljan att följa MU-avtalet även avspeglas i verksamhetens finansiering. Jag tycker att det finns en bra förståelse hos våra huvudmän – de tycker också att det här är viktigt.

Kan du ge lite av äran till kommunen och regionen?
– Jag tycker att vi har jobbat tillsammans på ett bra sätt. Vi har inte fått ökade anslag för att täcka ökade arvoden. Det handlar istället om att göra prioriteringar och prata med huvudmännen om hyror, samt att arbeta mer med extern finansiering.

Hur gör ni för att skapa professionella villkor?
– När vi jobbar i olika typer av projekt utgår vi alltid ifrån MU-avtalet och KRO:s arvodesrekommendationer. Det är grunden när vi budgeterar och tittar på vilka utställningar vi vill göra – vi börjar alltid med konstnärsarvodena. Vi har jobbat med olika typer av besparingar och vissa saker får stryka på foten. I år hade vi ingen budget för personalens resor och fortbildning. Vi har fått dra ner på marknadsföring och programverksamhet. För att bibehålla verksamheten skulle vi behöva ökade anslag.
– Vi är ett ganska litet museum i norra Sverige och kan inte konkurrera när det gäller storlek eller geografiskt läge. Så vi får konkurrera på andra sätt – genom att arbeta med andra typer av utställningar och vara ett museum som har ett bra rykte. Det ska kännas schyst och roligt att komma hit upp.

Vilka erfarenheter kan du förmedla till andra konstinstitutioner?
– Det är svårt att säga vilka råd man kan ge. Mest avgörande är att vi internt sagt att vi vill erbjuda bra arbetsvillkor och att det är viktigt. Sedan hade vi turen att ganska snabbt få våra huvudmän att tycka samma sak. Det handlar om ett aktivt ställningstagande: vill man få till en förändring måste man sätta igång och jobba för en sådan.

Har Reko påverkat ert sätt att arbeta under det senaste året?
– Absolut! Jag tror vi hamnade på 30:e plats i fjol. Reko har varit en sporre – det blir en fåfäng grej. Det var roligt att vi låg några platser före Bildmuseet i Umeå, som är lite av vår storasyster som vi ser upp till. Sen kunde vi se vad vi missat förra året och det blev en sporre för oss att rätta till det. Vi ville såklart ha en bättre placering nästa gång.
– Reko har varit bra på det sättet att det lyft fram frågan på ett tydligt sätt. Det har blivit en dialog kring projektet mellan institutionerna i Västerbotten. Reko har bidragit till fruktbara diskussioner. Man har börjat titta på konstnärernas arbetsvillkor på ett annat sätt. Jag har tidigare upplevt att det funnits en tanke om att ”konstnärer lever på luft och kärlek” – och att det varit svårt att jämföra konstnärsyrket med andra yrken. Jag tycker att det hänt mycket, såväl inom institutionerna som i dialogen med huvudmän och på konstnärsnivå. Man har närmat sig varandra och fått ett bättre samtalsklimat kring frågan.

Har ni kunnat använda Reko i diskussionen med huvudmännen?
– Ja, det har vi kunnat göra. Vi har haft fakta att utgå ifrån och har kunnat jämföra oss med andra institutioner som delvis lyckats bättre.

Bildmuseet uppvisar en liknande positiv utveckling som MAN. Hur har era samtal gått? Varför ger Västerbotten konstnärerna bättre arbetsvillkor än övriga landet?
– Vi har ett bra utbyte med Bildmuseet och diskuterar frågan med dem. Hur kan man göra saker på bättre sätt? Reko har lett till en utvecklande dialog. I alla fall för MAN och andra institutioner här i Västerbotten. Reko har lyft fram frågan om arbetsvillkoren, satt fingret på den. Det har blivit ett aktuellt och angeläget ämne. Ambitionen hos alla är ju egentligen densamma. Man vill hamna så högt upp på Rekolistan som möjligt.

Blir kvaliteten på utställningarna bättre av att ni jobbar med schysta villkor, eller handlar det främst om att göra en god gärning?
– Det där hänger ihop, det handlar om inställning. Vi får bättre utställningar genom att vi kan ge en annan typ av ersättning. När vi anlitar konstnärer under en längre tid ger det ett mer givande samarbete kring utställningarna. Vi väljer inte bara ut några verk, eller tar en färdig utställning från en annan plats, utan jobbar tillsammans. Det ger ett lustfyllt arbetsklimat. Det handlar inte om att döva ett dåligt samvete, utan om att vi tror att schystare villkor stärker vår verksamhet – vi kan presentera bättre utställningar för publiken. Det betalar sig.

Hur ser framtiden ut – kommer ni att kunna fortsätta att arbeta lika professionellt med konstnärerna?
– Vår ambition är att behålla vårt arbetssätt och bli ännu bättre. Vi har börjat titta mer på andra sätt att arbeta – och då kanske inte alltid med traditionella utställningar. Vi vill kunna jobba ännu mer långsiktigt och kontinuerligt med konstnärer genom att anställa dem. Vi känner att vi kommit en bit på vägen, men också att vissa delar kan bli bättre.

Vill du tillägga något?
– Inget annat än att vi är väldigt glada och stolta. Det känns jätteroligt!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar