Det finns en efterfrågan från konstinstitutionernas sida efter konst att ställa ut, men den översätts inte i ekonomiska termer. Både konstnären och utställningsintendenten vill ofta att konstnären ska få rimligt betalt för sitt arbete. Men intendenten ser sig nästan alltid som begränsad av sina budgetramar. Konstnären förhandlar alltså inte med den som tycker sig sitta på plånboken, utan med någon som vill väl men som inte kan påverka situationen. Hur kommer det sig då att det blir så lite pengar kvar när väl konstnären ska betalas? Det verkar finnas flera beslutspunkter i budgetprocessen där någon gör en prioritering och därmed sätter utrymmet för hur mycket pengar som finns kvar till utställningsersättning och medverkansersättning: a) När företrädaren för konsthallen gör sina prioriteringar, skriver sin budget och lämnar in till finansiären. b) När finansiären gör sina prioriteringar, tillstyrker eller avslår delar av budgeten. c) Sedan inom varje utställningsproduktion görs också löpande prioriteringar hur man ska använda resurserna. Skärningspunkten mellan konstinstitutionens företrädare och den som sätter institutionens budgetramar är kanske den viktigaste. Det är därför väldigt intressant med kommentarer från en konsthallschef som Kim Einarsson, Konsthall C, kring följande frågor.
Reko: Är det verkligen är en omöjlig prioritering att ta pengar från andra ”redan hårt pressade verksamheter” för att öka ersättningarna till konstnärer?
Kim Einarsson: Nej, det tycker jag inte. Man kan fråga sig varför ersättningen till konstnärer ska ställas bara mot andra kulturverksamheter. Vår verksamhet på Konsthall C ligger t.ex. under ”kultur och integration” så jag får ibland frågan om jag inte tycker det är synd att jag tar resurser från integrationen. Men vår verksamhet kunde lika gärna ställas mot vilka resurser som läggs på idrott eller näringsliv.
Reko: Hur går diskussionen kring att betala konstnärerna?
Kim Einarsson: Det varierar på olika ställen. På tidigare arbetsplatser jag har haft har jag under den inledande fasen av arbetet med en utställning ställt frågan ”Vad ska vi ge konstnärerna i ersättning?” Ganska ofta har svaret varit något i stil med ”Det får vi väl se, beroende på hur många konstnärer som ska vara med”. Det tycker jag är en konstig inställning.
Reko: Hur gör ni för att budgetera?
Kim Einarsson: Man börjar ju nästan alltid med att sätta de fasta kostnaderna som löner, och såklart hyra för lokalen. Jag fick sätta min egen lön när jag började här, det blev 75% lön trots att det är egentligen är ett heltidsarbete. Dessutom finns det en massa andra fasta kostnader som är svåra att komma undan som redovisning och revision, telefon, internet mm. Utöver detta finns ju själva produktionen. Det är ett kanske lite luddig begrepp som innehåller allt från lokalanpassning till hyra av teknik. Här får ju ofta tekniker och snickare betalt, och i vårt fall är det nästan alltid konstnärer som har detta som ”brödjobb”. Eftersom jag vet att de gör detta just för att tjäna pengar känns det ju extra viktigt att de får betalt. Det vi skär ner på, som en stor institution lägger mycket resurser på, är marknadsföring av utställningarna. Katalog, marknadsföring och pressarbete kan ibland kosta lika mycket som produktionen av utställningen.
Reko: Hur resonerar ni när ni sätter nivån för vad som är skälig ersättning?
Kim Einarsson: Framför allt tittar jag på hur mycket tid konstnären måste lägga ner. Är det ett redan färdigt verk eller beställer jag något nytt av konstären? Är det ett redan färdigt verk som ska ingå i en grupputställning tycker jag det är rimligt att bara betala utställningsersättning, alltså ”hyra av verket”. Ska konstnären lägga ner mer tid på research eller kanske jobba mycket med en katalog så tittar jag på olika tariffer. Jag brukar titta på KRO och Författarförbundet, eller kanske Journalistförbundets tariffer så lägger jag mig där det känns rimligt i förhållande till jobbet.
Reko: Vilka referenspunkter har ni?
Kim Einarsson: Jag tycker det är bra med nya MU-avtalet från KRO för det ger nya referenspunkter. Tarifferna för utställningsersättning blir en tydlig siffra att förhålla sig till. Jag tror det är viktigt att etablera sånt tänkande: ”Så här mycket kostar det”.
Reko: Vilka andra kostnader vägs emot ersättningen till konstnärer?
Kim Einarsson: Lön och lokalhyra är ju de stora posterna. Vi drar ner på marknadsföringen.
Reko: Hur skulle en "framgångsmodell" från en Reko konsthall ut? Finns det någon sådan modell?
Kim Einarsson: Jag vet inte riktigt, men jag har tänkt på att göra en utställning där alla som är med skulle få ordentligt betalt. Som ett ställningstagande. I årets ansökan till Kulturrådet har jag sökt pengar för medverkansersättning till konstnärerna. Det blev en enorm summa. Men jag ser ansökningar som ett sätt att påverka. Om alla institutioner budgeterade på detta sätt skulle det påverka de som ger oss våra anslag. Det är viktigt att sätta namn på saker, som medverkansersättning, och att sätta en nivå ”Så här mycket kostar det”, som med tarifferna. Egentligen skulle man ta en existerande budget och räkna om den så den blev helt Reko.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar