Häromdagen publicerade norska tidskriften Billedkunst en artikel om Reko. Billedkunst är en facktidskrift som utges av Norske Billedkunstnere (NBK). Artikelförfattaren Gry Hartvigsen frågar sig i ingressen om ett liknande projekt vore något för Norge. NBK:s styrelseordförande Hilde Rognskog intervjuas i artikeln och säger att Reko är ett bra initiativ. Sedan ifrågasätter Rognskog om projektet kommer att presentera "seriös kvalitativ data". Tyvärr fick vi ingen möjlighet att besvara frågan i artikeln. Hade vi fått det hade svaret varit ett rungande JA!
Reko arbetar mycket noggrant och tar in data från både institutioner och konstnärer. Därmed minimeras risken för felaktigheter. Det har aldrig tidigare gjorts någon undersökning på detta sätt. Även omfattningen på Reko-undersökningen saknar historisk motsvarighet. Projektet görs för att skapa transparens i en bransch där det mesta sker inför lykta dörrar. Målet är att skapa en viktig dialog kring konstens ekonomi.
Rognskog tillåts även spekulera i hurvida Reko sätter konstnärerna mot institutionerna och därmed skapar en schism. Hon menar att de båda parterna vill samma sak. Huvudmålet med Reko är att lyfta fram goda exempel, och visa att det finns institutioner som arbetar professionellt och rättvist. Vi vill alltså inte sätta konstnärerna mot institutionerna.
Rognskog förenklar dock när hon säger att konstnärer och institutioner vill samma sak. Faktum är att konstnärer ofta får alldeles för lite betalt när de ställer ut – och det är institutionerna som gör sig skyldiga till att betala för lite. Vissa institutioner säger att de gärna skulle vilja betala men inte kan. Få av dessa gör något aktivt för att förändra situationen. Andra institutioner har överhuvudtaget ingen vilja att betala skäliga ersättningar. Situationen är alltså mer komplex än Rognskog vill medge. Hennes uttalande speglar den konflikträdsla som finns i konstbranschen.
Konsten är en bransch där det finns arbetsgivare och arbetstagare. Varför institutionerna (arbetsgivarna) betalar konstnärerna (arbetstagarna) för lite har sannolikt många orsaker. Här är tre förslag på syndabockar:
– Konstnärerna ställer för lite krav och utgör ett svagt kollektiv, som inte lyckas sätta press på institutioner eller politiker. (Vi har för övrigt under hela Reko-projektet fört en dialog med Konstnärernas Riksorganisation, som ett svar på Rognskog fråga om varför inte KRO är mer involverade.)
– Konstinstitutionerna säger sig ofta vilja betala konstnärerna, men gör inget åt saken. Vid längre samtal med institutionernas företrädare framkommer ofta att de har svårt att se hur problemen ska kunna lösas och att deras vilja att agera är liten. Det finns en acceptans på många institutioner för hur situationen ser ut. Konsekvent väljer de flesta institutioner att prioritera ersättningar till konstnärer mycket lågt när budgeten ska läggas. Konstnärerna får det som (i bästa fall) blir över.
– Politikerna är oftast ytterst ansvariga för hur institutionerna sköter produktionen. De flesta institutioner som Reko undersöker är antingen offentligt drivna eller offentligt finansierade. Några få institutioner drivs oberoende av offentliga medel. De politiker och politiska tjänstepersoner som vi talat med har mycket små kunskaper om problematiken. Intresset för att följa upp och kontrollera hur institutionerna sköter produktionen är mycket litet. I de fall kommuner eller stat sätter upp riktlinjer för verksamheterna de finansierar får det inga konsekvenser om en institution bryter mot dessa.
Reko har uppfattat den här problematiken och vi tror att varje försök till en lösning måste börja med att fakta läggs på bordet. Vi vill skapa transparens i branschen och ta reda på hur situationen ser ut i detalj. Det är viktigt att de positiva exempel som finns lyfts fram, så att det skapas en medvetenhet kring att det går att arbeta professionellt inom konsten. Det är även viktigt att veta exakt hur omfattande problemet är, alltså om det är 20, 50 eller 80 procent av institutionerna som ersätter konstnärerna. Dessutom är det nödvändigt att veta vilka som är ansvariga i de fall det inte fungerar tillräckligt bra, så att dessa kan stå till svars för sitt agerande och få hjälp med att utvecklas i en positiv riktning. Vilka konstinstitutioner och offentliga institutioner handlar det egentligen om (kommuner, landsting, stat)?
Först när alla dessa kunskaper är öppet tillgängliga tror vi att det går att förändra. Reko handlar alltså inte om att sätta någon part mot någon annan, utan om att beskriva en situation för att nå en förändring.
Varför skapar vi en Reko-märkning, gör en rankinglista och utser Sveriges mest reko konstinstitution – istället för att presentera alla fakta huller om buller? Anledningarna är två:
– Att undersökningen ska presenteras på ett extremt tydligt och lättillgängligt sätt. Vi vänder oss inte bara mot konstbransch och politiker, utan även mot allmänheten. Den som är intresserad kommer att kunna gräva djupare i materialet.
– Att vi ser det som viktigt att definiera en nivå för vad som är ”reko”, alltså rimligt eller schyst i sammanhanget. Detta gör vi i dialog med alla inblandade parter.
Problematiken när det gäller ersättningar inom konstbranschen är djup och komplex. Reko är ett seriöst försök att bidra till en professionalisering – större transparens, bättre produktionsvillkor, mer jämställdhet – och därmed högre kvalitet på konsten.
