MU-avtalet sprider sig

MU-avtalet måste följas av statliga institutioner och institutioner som får bidrag från staten, men även andra utställare har börjat tillämpa det. Sammanlagt har 81 utställare avsikt att följa avtalet idag.

Arrangörer som åtagit sig att tillämpa MU-avtalet:

300m3 Art Space Göteborg
Arbetets museum
Arkitekturmuseet
Armémuseum
Aura, Konstföreningen
Bergianska trädgården
Bildmuseet
Birkamuseet
Borås Konsthall
Candyland, Föreningen
Dansmuseet
Eketorps borg
Etnografiska museet
Evolutionsmuseet
Flygvapenmuseum
Form/Design Center
Format, Föreningen
Fotografins Hus
Färgfabriken
Galleri 54
Galleri Box
Gamla Uppsala museum
Gerlesborgsskolan/Bohuslän
Glimmingehus
Grafikens Hus
Grafiska sällskapet
Gripsholms slottsförvaltning
Hallwylska museet
Historiska museet (i Lund)
Index the Swedish Contemporary Art Foundation
Jacob/Galleri 21, Kulturföreningen
Karlsborgs fästningsmuseum
Kilen Art Group
Konsthall C
Kungl. Myntkabinettet - Sveriges Ekonomiska museum
Linnéminnena och Botaniska trädgården
Livrustkammaren
MAP, Mobile Art Production
Medelhavsmuseet
Millesgården
Mjellby konstmuseum
Moderna Museet
Moderna Museet Malmö
Museum Gustavianum
Museum Tre Kronor
Nationalmuseum
Naturhistoriska riksmuseet
Naturum - Nationalparkernas hus
Nordiska museet, Stiftelsen
Nya stadsgalleriet, Halmstad
Polismuseet
Postmuseum
Prins Eugens Waldemarsudde
Röda Sten Kulturförening
Signal, Kulturföreningen
Skansen, Stiftelsen
Skissernas museum
Skoklosters slott
Sintra
Statens historiska museum (i Stockholm)
Statens maritima museer - Marinmuseum
Statens maritima museer - Museifartygen S:t Erik & Finngrundet
Statens maritima museer - Sjöhistoriska museet
Statens maritima museer - Vasamuseet
Statens musiksamlingar/Musikmuseet
Stiftelsen Drottningholms teatermuseum
Sveriges Järnvägsmuseum
Teknikens hus
Tekniska museet
Tensta konsthall, Stiftelsen
Thielska Galleriet
Tullmuseum
Tumba Bruksmuseum
Wanås Utställningar, Stiftelsen
Vaxholms Fästnings Museum
Verkligheten
Virserums konsthall
Världskulturmuseet
Zoologiska museet
Zornsamlingarna
Östasiatiska museet

Reko-presentation i mars

OBS! Uppdaterat inlägg! Undersökningen av produktionsvillkoren vid landets konsthallar och museer kommer att fortsätta fram till mars. Vi arbetar fortfarande med att ta in uppgifter från konstnärer och institutioner. Presentationen av Reko-märkningen, rankinglistan och utnämningen av Sveriges mest reko konstinstitution kommer preliminärt att ske i slutet på mars 2010. Då släpper vi även en rapport som sammanfattar det första året med Reko. Närmare information kommer längre fram!

”Ny kunskap och debatt är inte populism”

Nedanstående debattartikel kommer att publiceras i nästa nummer av norska tidskriften Billedkunst. Artikeln är en förkortad och något ändrad version av ett tidigare inlägg på Reko-bloggen:

”Ny kunskap och debatt är inte populism”

I oktober publicerade Billedkunst artikeln ”Svenske vaktbikkjer” om konstprojektet Reko, som undersöker produktionsvillkoren vid Sveriges konstinstitutioner.

I artikeln intervjuas NBK:s ordförande Hilde Rognskog, som först säger att Reko är ett bra initiativ. Sedan ifrågasätter hon om projektet kommer att presentera "seriös kvalitativ data". Svaret är ett rungande ja! Reko arbetar noggrant och tar in data från både institutioner och konstnärer. Därmed minimeras risken för felaktigheter.

Rognskog spekulerar vidare i att Reko skapar konflikt genom att sätta konstnärer mot institutioner. Reko har dock inte för avsikt att polemisera, utan projektet vill skapa transparens och generera en nödvändig debatt kring konstens ekonomi. Reko ska ge en närmast heltäckande bild av dagens situation, och huvudmålet är att lyfta fram goda exempel på institutioner som redan arbetar professionellt.

Rognskog påstår att konstnärer och institutioner vill samma sak. Det stämmer nog att de i grunden delvis har samma intressen, men uttalandet är ändå en optimistisk förenkling. Faktum är att konstnärer ofta får för lite betalt när de ställer ut – och det är institutionerna som inte betalar. Rognskogs utsaga återspeglar något av den konflikträdsla som finns i konstbranschen.

Här följer tre möjliga delförklaringar till varför institutionerna (uppdragsgivarna) inte betalar konstnärerna (uppdragstagarna):

1. Konstinstitutionerna säger sig ofta vilja betala konstnärerna, men gör det inte. Vid längre samtal med institutionsföreträdare framkommer ofta att de har svårt att se hur situationen kan förändras och att deras vilja att agera är liten. Det finns en acceptans för nuläget. De flesta institutioner väljer att prioritera konstnärsarvoden lägst när budgeten läggs. Konstnärerna får det som (i bästa fall) blir över.

2. Politikerna är oftast ytterst ansvariga för hur institutionerna sköter produktionen. De flesta institutioner som Reko undersöker är offentligt drivna eller finansierade. Politiker har generellt mycket små kunskaper om problematiken. Intresset för att följa upp och kontrollera hur institutionerna sköter produktionen är minimalt. I de fall kommuner eller stat sätter upp riktlinjer får det inga konsekvenser om dessa nonchaleras.

3. Konstnärerna utgör ett svagt kollektiv, som inte lyckas driva igenom sina krav hos institutioner och politiker.

Varje allvarligt försök till förändring börjar med en problembeskrivning. Reko vill skapa transparens och beskriva situationen i detalj. Det är viktigt att veta exakt var problemen finns och hur omfattande de är. Framförallt är det viktigt att positiva exempel lyfts fram, så att medvetenhet skapas kring att det går att arbeta professionellt.

Att Reko skapar en märkning, rankar och utser Sveriges mest reko konstinstitution har två anledningar:

1. Det är viktigt att definiera en nivå för vad som är reko/rimligt i sammanhanget. Detta gör vi i dialog med inblandade parter.

2. Undersökningen ska presenteras på ett tydligt och lättillgängligt sätt. Vi vänder oss inte bara mot konstbransch och politiker, utan även mot allmänheten. Den som vill kan fördjupa sig i bakgrundsmaterialet.

Hilde Rognskog tycker att Reko står för en populistisk maktanalys. I själva verket är projektet ytterst konkret. Målet är att generera saknad kunskap och skapa transparens och därmed bidra till att professionalisera en bransch som präglas av dåliga arbetsvillkor, ojämställdhet och godtycklighet.

Att det skulle vara populistiskt att arbeta för ett bättre konstliv genom att ta fram nya kunskaper och skapa debatt kring hur konstnärer ersätts får stå för Rognskog. Vi hoppas att Reko-undersökningen väcker intresse – och att den tillsammans med andra initiativ bidrar till en förändring av konstbranschen.

Reko genom Tanja von Dahlern, Erik Krikortz och Jan Rydén

Konstnären

I senaste numret av Konstnären, nummer 3 2009, publicerades en artikel om Reko. På tidskriftens baksida syntes även en annons för projektet, som Konstnären varit vänlig nog att sponsra oss med.

Halmstad i frontlinjen

Intervju via e-post med Karolina Peterson, museichef på Mjellby Konstmuseum samt ansvarig för Stadsgalleriet, Halmstad.

Ni har enligt uppgift bestämt er för att efter årsskiftet börja ersätta konstnärerna enligt MU-avtalet (både medverkans- och utställningsersättning). Varför har ni tagit det beslutet?
– Det är ett nödvändigt beslut. Museivärlden måste agera aktivt för att skapa vettiga förutsättningar för konstnärer. Det är en yrkesgrupp som utgör en integrerad del av våra verksamheter och som vi måste stötta.

Du har sagt att ni egentligen inte har ekonomisk täckning för att betala ut ersättningar till konstnärer. Hur kommer det sig?
– Det finns inga pengar avsatta i budgeten till rimliga ersättningar.

Hur kommer ni att göra för att förankra ert beslut hos de lokala politikerna?
– Genom det här beslutet signalerar vi till politiken att sakfrågan är av yttersta vikt. Halmstads kommun har också som ambition att profilera sig som konststad. I den ambitionen borde rimliga konstnärsersättningar vara självklar.

Räknar ni med ökade anslag, eller hur kommer de nya kostnaderna för konstnärsersättningar att täckas?
– Det blir i slutändan i politisk fråga. Konstnärsersättningar skall ju egentligen inte ersätta något annat i verksamheten, men visst kan det bli så. Då får vi omprioritera.

Har du något råd till andra konsthallar och museer för hur de skulle kunna arbeta med frågan om ersättning till konstnärerna?
– Det är lätt att "ta skydd" bakom okunniga politiker och otillräckliga budgetar. Kanske borde vi se det mera som vår uppgift att aktivt driva fram en attitydförändring.

Har du någon kommentar till projektet Reko?
– Jag hoppas att Reko inte fyller någon som helst funktion om några år!

Nya vågen

I dagens Nya vågen (Sveriges Radio P1) pratar Karin Willén, ordförande för KRO, och Pia Kristoffersson, producent på Kulturhuset, om MU-avtalet. Programmet sänds klockan 14:03 och går även att lyssna på i efterhand.

Artikel i norska Billedkunst

Häromdagen publicerade norska tidskriften Billedkunst en artikel om Reko. Billedkunst är en facktidskrift som utges av Norske Billedkunstnere (NBK). Artikelförfattaren Gry Hartvigsen frågar sig i ingressen om ett liknande projekt vore något för Norge.

NBK:s styrelseordförande Hilde Rognskog intervjuas i artikeln och säger att Reko är ett bra initiativ. Sedan ifrågasätter Rognskog om projektet kommer att presentera "seriös kvalitativ data". Tyvärr fick vi ingen möjlighet att besvara frågan i artikeln. Hade vi fått det hade svaret varit ett rungande JA!

Reko arbetar mycket noggrant och tar in data från både institutioner och konstnärer. Därmed minimeras risken för felaktigheter. Det har aldrig tidigare gjorts någon undersökning på detta sätt. Även omfattningen på Reko-undersökningen saknar historisk motsvarighet. Projektet görs för att skapa transparens i en bransch där det mesta sker inför lykta dörrar. Målet är att skapa en viktig dialog kring konstens ekonomi.

Rognskog tillåts även spekulera i hurvida Reko sätter konstnärerna mot institutionerna och därmed skapar en schism. Hon menar att de båda parterna vill samma sak. Huvudmålet med Reko är att lyfta fram goda exempel, och visa att det finns institutioner som arbetar professionellt och rättvist. Vi vill alltså inte sätta konstnärerna mot institutionerna.

Rognskog förenklar dock när hon säger att konstnärer och institutioner vill samma sak. Faktum är att konstnärer ofta får alldeles för lite betalt när de ställer ut – och det är institutionerna som gör sig skyldiga till att betala för lite. Vissa institutioner säger att de gärna skulle vilja betala men inte kan. Få av dessa gör något aktivt för att förändra situationen. Andra institutioner har överhuvudtaget ingen vilja att betala skäliga ersättningar. Situationen är alltså mer komplex än Rognskog vill medge. Hennes uttalande speglar den konflikträdsla som finns i konstbranschen.

Konsten är en bransch där det finns arbetsgivare och arbetstagare. Varför institutionerna (arbetsgivarna) betalar konstnärerna (arbetstagarna) för lite har sannolikt många orsaker. Här är tre förslag på syndabockar:

– Konstnärerna ställer för lite krav och utgör ett svagt kollektiv, som inte lyckas sätta press på institutioner eller politiker. (Vi har för övrigt under hela Reko-projektet fört en dialog med Konstnärernas Riksorganisation, som ett svar på Rognskog fråga om varför inte KRO är mer involverade.)

– Konstinstitutionerna säger sig ofta vilja betala konstnärerna, men gör inget åt saken. Vid längre samtal med institutionernas företrädare framkommer ofta att de har svårt att se hur problemen ska kunna lösas och att deras vilja att agera är liten. Det finns en acceptans på många institutioner för hur situationen ser ut. Konsekvent väljer de flesta institutioner att prioritera ersättningar till konstnärer mycket lågt när budgeten ska läggas. Konstnärerna får det som (i bästa fall) blir över.

– Politikerna är oftast ytterst ansvariga för hur institutionerna sköter produktionen. De flesta institutioner som Reko undersöker är antingen offentligt drivna eller offentligt finansierade. Några få institutioner drivs oberoende av offentliga medel. De politiker och politiska tjänstepersoner som vi talat med har mycket små kunskaper om problematiken. Intresset för att följa upp och kontrollera hur institutionerna sköter produktionen är mycket litet. I de fall kommuner eller stat sätter upp riktlinjer för verksamheterna de finansierar får det inga konsekvenser om en institution bryter mot dessa.

Reko har uppfattat den här problematiken och vi tror att varje försök till en lösning måste börja med att fakta läggs på bordet. Vi vill skapa transparens i branschen och ta reda på hur situationen ser ut i detalj. Det är viktigt att de positiva exempel som finns lyfts fram, så att det skapas en medvetenhet kring att det går att arbeta professionellt inom konsten. Det är även viktigt att veta exakt hur omfattande problemet är, alltså om det är 20, 50 eller 80 procent av institutionerna som ersätter konstnärerna. Dessutom är det nödvändigt att veta vilka som är ansvariga i de fall det inte fungerar tillräckligt bra, så att dessa kan stå till svars för sitt agerande och få hjälp med att utvecklas i en positiv riktning. Vilka konstinstitutioner och offentliga institutioner handlar det egentligen om (kommuner, landsting, stat)?

Först när alla dessa kunskaper är öppet tillgängliga tror vi att det går att förändra. Reko handlar alltså inte om att sätta någon part mot någon annan, utan om att beskriva en situation för att nå en förändring.

Varför skapar vi en Reko-märkning, gör en rankinglista och utser Sveriges mest reko konstinstitution – istället för att presentera alla fakta huller om buller? Anledningarna är två:

– Att undersökningen ska presenteras på ett extremt tydligt och lättillgängligt sätt. Vi vänder oss inte bara mot konstbransch och politiker, utan även mot allmänheten. Den som är intresserad kommer att kunna gräva djupare i materialet.

– Att vi ser det som viktigt att definiera en nivå för vad som är ”reko”, alltså rimligt eller schyst i sammanhanget. Detta gör vi i dialog med alla inblandade parter.

Problematiken när det gäller ersättningar inom konstbranschen är djup och komplex. Reko är ett seriöst försök att bidra till en professionalisering – större transparens, bättre produktionsvillkor, mer jämställdhet – och därmed högre kvalitet på konsten.

Seminarium i Bergen

Den 10-11 december medverkar Reko vid seminariet "Why are Artists Poor?" på Bergen Kunstmuseum. Flaggfabrikken och BKFH står som arrangörer. Bland de andra medverkande finns bl.a. den nederländske ekonomen/konstnären Hans Abbing, mest känd som författare till boken "Why are artists poor?".

Hjälp oss!

Svaren på Reko-enkäten trillar in och det börjar gå att skönja en bild av hur produktionsvillkoren ser ut vid landets konstinstitutioner. Reko-undersökningen presenteras i december och då utser vi även Sveriges mest reko konstinstitution. För att undersökningen ska bli statistiskt relevant och få största möjliga genomslag behöver vi fortfarande fler svar. Om du i egenskap av konstnär, curator, producent eller institutionschef medverkat vid en utställning under 2009 ber vi dig därför klicka här.

Jämställdheten inom konsten

Genusvetaren och författaren Vanja Hermele har på uppdrag av KRO gjort en undersökning av jämställdheten inom konstbranschen. Bokens titel är "Konsten – så funkar det (inte)" och kritiken mot såväl institutioner som gallerier är svidande. I Hermeles intervjuer framkommer att manliga kuratorer och gallerister ofta tror sig arbeta jämställt, när de i själva verket bidrar till gubbväldet inom konsten. Kritiken mot Konstnärsklubben är föga överraskande, men det är ändå märkligt att så många svenska manliga konstnärer väljer att vara medlemmar i den kvinnodiskriminerande klubben.

Statliga Konstnärsnämnden tillhör de progressivare krafterna som utgör undantag i boken. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth talar om jämställdhet och kvalitet som ett motsatspar. Moderna Museet väljer att huvudsakligen ställa ut manliga konstnärer, framför allt i de stora utställningsrummen. Hermele kritiserar även Statens konstråd, men får mothugg i SvD av pressansvarige Patrik Förberg. Han menar att underlaget för undersökningen av just deras verksamhet varit bristande.

Hermeles undersökning visar på viktiga problem, även om vissa recensenter tycker att det handlar om självklarheter. Liksom när det gäller produktionsvillkoren rent allmänt finns det gällande jämställdheten en attityd som säger att "vi vet hur illa det ser ut". Dock är inte alla i branschen överens om dessa beskrivningar – och politiker och allmänhet har mycket små kunskaper i ämnet. Därför är det viktigt att gräva fram fakta om jämställdheten och ekonomin inom konsten. Först när kunskaperna finns svart på vitt – och inte bara som "overifierade sanningar" – går det att föra en riktig debatt.